Käytän mielelläni pieniä, olemattomia asioita, suurten aiheiden pohtimiseen. Pienet asiat tulevat helposti. Tällä kertaa ne kulkeutuivat käsiini muuttojen, kuolinpesien ja talonraivausten yhteydessä: ne viimeiset pikkutavarat, jotka jäävät jäljelle, kun kaikki laatikot on pakattu. Nastat, nuppineulat, kolikot, vanhat c-kasetit… Niillä ei ole arvoa, ei henkilökohtaista eikä taloudellista, mutta ne kantavat silti omia merkityksiään.
Näyttely koostuu näistä materiaaleista tai näiden materiaalien avulla tehdyistä tila- ja esineteoksista, joista osa on motorisoituja. Jos yhden installaation tekoon alkusysäyksen on antanut mekaanisen kellon kehitys, niin toiseen taas vedenalainen maailma ja esihistorialliset kalat. Ne ovat fragmentteja suuremmasta. Aika loihtii valtavia tarinoita, joista sinä ja minä pääsemme näkemään vain murto-osan. Tietystä näkökulmasta olemme yhtä mitättömiä kuin sohvan taakse tippunut nuppineula, toukka, yöhiipijä?
Sekö on asian ydin? Vai onko tämä vain materiaalien leikki, joka sysää assosiaatiot liikkeelle? Oli miten oli. Teokset luikertelevat eteenpäin, kuin syvänmerenkalat tammikuun pimeydessä, jokapäiväisyyden nurjalla puolella. Arjen eksistentialismi voi olla sekä synkkää että huvittavaa.
Jag använder gärna det lilla, det banala, för att begrunda det svårbegripliga. Det lilla är inte svårt att hitta. Nu kom det vandrande till mig i och med hustömningar, flyttar och dödsbon: de där svårsorterade småsakerna som blir kvar när alla flyttlådor är packade. Häftstiften, knappnålarna, mynten, de gamla kassetterna… De har inget värde, varken personligt eller ekonomiskt, men de bär ändå på betydelser.
Utställningen består av installationer och objekt gjorda av, eller med hjälp av, dessa material. En del är motoriserade och har inspirerats av bl.a. klockans mekanik. Andra har vuxit fram ur en fascination för undervattensvärldar och förhistoriska fiskar. Alla är de fragment av något större. Det är tiden, som sveper upp enorma berättelser av vilka du och jag bara skymtar en bråkdel. Ur ett visst perspektiv är vi lika obetydliga som en knappnål bakom soffan, en larv eller ett nattsmyg.
Är det själva poängen? Eller är detta bara en lek med material som sätter sprätt på associationerna? Oberoende. Verken simmar på, som djuphavsfiskar i januarimörkret. Vardagens existentiella undersida kan vara både dyster och ofrivilligt komisk.
Utställningen har fått stöd av Oskar Öflunds Stiftelse.
